fredag 27 februari 2009

Sverige: den amerikanska lydstaten

För att klara av att ta mig genom en hel dag utan rättegångsförhandlingar har jag lyssnat på Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood av Anders Rydell och Sam Sundberg, mycket eminent inläst och frisläppt av projO (tack Hanna!). Den finns att tanka ner i piratbukten.

Jag hajar till över ett uttalande som MPAA:s vd Dan Glickman gjorde i ett pressmeddelande samma dag som razzian mot The Pirate Bay . Han sa att han var glad att "den lokala regeringen i Sverige har hjälpt till att stoppa The Pirate Bay". På engelska: "the local government in Sweden has helped stop The Pirate Bay".

The local government.

Inte den centrala, men den lokala. En snabb koll på Wikipedia bekräftar att the local government "[is a] term used to contrast with offices at nation-state level, which are referred to as the central government, national government [...]"

Det säger en hel del om hur upphovsrättsindustrin ser på omvärlden. Sverige är i deras ögon en koloni, en lydstat vars lokala styre ska göra som vad de blir tillsagda. Det värsta är att Sverige lyder!

Det var amerikanska påtryckningar på vår "lokala regering" i form av hot om sanktioner inom ramen för handelsorganisationen WTO som gjorde att den svenska polisen genomförde razzian som lett fram till den rättegång mot TPB som pågår nu. Det är ministerstyre hur mycket de än försöker slingra sig ifrån det...och det är emot grundlagen!

Förtroendet för rättssamhället på spel

Nu har jag har suttit klistrad vid sändningarna från rättegången mot The Pirate Bay sedan den startade. Och jag är definitivt inte ensam.

Vi har hört hur åklagarsidan levererat en massa trix och fallgropar, men ingenting som har någon avgörande betydelse för fallet. Nu senast var det en eventuell applicering av BBS-lagen på åtalet. Men BBS-lagen talar om "meddelanden", alltså text och eventuellt bild som kan förekomma på "elektroniska anslagstavlor" . TPB-rättegången handlar inte om vad folk säger i kommentarerna till posterna på TPB. Det är bara ett knep för att lura de oinsatta.

De bevis som åklagare och målsägande presenterar är tvetydiga som bäst. Trots att de har haft tre år på sig att samla in bevis på olaglig verksamhet och lära sig hur bittorrenttekniken fungerar (och hur ordet uttalas) så måste försvaret utbilda dem i rättssalen. Vi har inte hört några bevis som håller över huvud taget. Vad händer då om det blir en fällande dom?

De senaste åren har förtroendet för polisen stadigt dalat. Mellan Osmo Vallo och "Apejävel" har vi insett att de inte står på "vår sida". De är inte alltid de objektiva lagens väktare vi vill att de ska vara. Att förtroendet för ordningsmakten urholkas är farligt för ett demokratiskt samhälle.

Om The Pirate Bay nu fälls utan några bindande bevis inför allmänheten kommer även förtroendet för det svenska rättssystemet att urholkas. Det är då tydligt att vi har politiska rättegångar i Sverige. Jag undrar vad som händer när 1,4 miljoner svenska fildelare se hur rättssystemet vänder dem ryggen.


---------
Uppdatering: Ser att rättsforskare vid Lunds universitet är inne på samma sak som jag. (Läs DN-artikeln här)
Förväntar mig ett erbjudande om doktorandtjänst vilken dag som helst nu =)

måndag 23 februari 2009

Information wants to be free!

Det är det gamla CyberPunk mottot från tidigt i informationssamhällets begynnelse (i förra årtusendet). Det kändes så självklart då, men det var innan korvstoppargenerationens advokater och kommunalpolitiker lärde sig att information är den nya tidens guld.

Visst har information alltid susat igenom ett samhälle, men aldrig tidigare har informationen fått sin rättmätiga plats i mitten av samhället. Vårt samhälle har genomgått den största förändringen sedan hjulet, definitivt större än tryckpressen och kanske t.o.m. en värdig utmanare till elden. Det finns inget tvivel om att den stora skillnaden mellan atomåldern och informationsåldern är Internet.

Den rättegång som pågår just nu mot The Pirate Bay kan vara avgörade för det demokratiska samhället. En fällande dom i alla instanser innebär att friheten på Internet börjar monteras ner. Det innebär en principiellt förbud mot öppna bittorrent trackers och därmed mot det snabbaste och stabilaste sättet att flöda information. Den som tillhandahåller tjänster för fritt informationsflöde blir juridiskt ansvarig för det flödet. I praktiken innebär det att sådana tjänster kommer att kriminaliseras.

Vi människor delar inte bara 99% av vårt DNA med varandra. Vi delar också vår kultur, våra tankar, våra ideologier och beteenden med varandra - våra memer. DNA är en informationskod som beskriver hur vi människor uppbyggda. Lite hårddraget kan man säga att vi är DNA, att DNA är oss. Just nu ägs den informationen av företag. Lite hårddraget innebär det att vi som art ägs av företag. Nu vill företagen även äga vår gemensamma kultur.

Jag tror inte för en sekund att målsägande i TPB rättegången endast vill skydda sin upphovsrätt (vilket i sig är en smula snedvridet då de själva garanterat inte varit med och skapat ett enda av de verk de skaffat sig rätten till). De vill kontrollera informationsflödet i samhället. De vill kontrollera den memetiska väven.

Det är skrämmande med frihet, för i ett fritt rum är ALLA fria. Även de där du inte riktigt tycker om eller litar på. För människor som behöver en trygg och ordnad värld runtomkring sig är det kaos som frihet innebär til syvende og sist outhärdligt och det behövs inte många argument för att de ska kräva kontroll över kaoset. Det är därför vi ser alla möjliga vidriga förslag på kontroll; IPRED, FRA, registrering av bloggare, censurering av sökord, RFID i våra pass.

Vi står där nu, på tröskeln till en ny tidsålder, och vacklar oroväckande. Ska vi träda in i Informationsåldern eller i Kontrollåldern? Vill vi ha ett fritt demokratiskt samhälle eller ett kontrollerat totalitärt samhälle?

fredag 6 februari 2009

Den livegne artisten

Precis som gangstrarna på skolgården skickade fram småglin att ta fighten först så skickar upphovsrättsindustrin fram artisterna och konstnärerna. Men så fort vi tittar bortom löpsedlarnas oneliners inser vi alla att det är industrin som förlorar på fildelningen, inte artisterna. Det är gangstrarna som ligger bakom och det är de som har den verkliga makten.




FAKTARUTA:
När du laddar ner en skiva som skulle kostat dig 169kr om du köpt den så väljer du att inte ge artisten 5kr. De får i snitt 3%.

Visst får artisterna också mindre att leva på, och det säger de gärna i media (speciellt de som sitter på miljoner). Men det får, den i praktiken livegne, arbetaren på Chiquita-plantagen också om du bojkottar Chiquita.


Nu gör ju industrin mycket mer för sina artister med alla de där pengarna än Chiquita gör för sina arbetare. De finansierar reklam, annonser, distribution och så dealar de med radiokanaler och ser till att artisten hamnar på den där listan av låtar som loopas på samtliga kanaler. För det finns väl inte en enda vettig människa som verkligen tror att det bara finns ca 20 artister som gjort musik värd att lyssna på?

Det stora flertalet artister får inte komma fram i mediebruset då de inte hamnar på den korta listan. Man skulle kunna säga att de betalar musikjättarna för att ge andra artister utrymme. Med undantag för några få musikprogram med självaktning är Internet och fildelningen den stora anledningen till att artisterna överhuvudtaget når ut med sin musik.

Industrin måste förändras och det kommer den inte göra av sig självt...


PS. Jag talar om upphovsrättsindustrin, om musikindustrin, inte om små independent bolag som kämpar för att stå emot jättarnas dominans på marknaden. DS.
 
Creeper